Street food-guide till koreansk marknadsmat

Sötpotatis i karamell — första snackset på Seomun-marknaden

Förra helgen åkte jag till Seomun-marknaden i Daegu.

Om jag ska vara ärlig trodde jag innan jag kom dit att det bara skulle vara en gammal traditionell marknad. Men när jag väl kom fram var det något helt annat. Kanske var det för att det var helg, men det var helt galet mycket folk, och varje gränd var full av människor. Ju längre in jag gick desto mer kände jag att marknaden var mycket större än jag hade föreställt mig. Seomun är faktiskt en av Koreas största traditionella marknader, med över 4 000 butiker fördelade på 6 områden. Redan under Joseon-dynastin räknades den som en av landets tre stora marknader tillsammans med marknaderna i Pyongyang och Ganggyeong, och den historien lever kvar än i dag. Helt ärligt kändes det verkligen som att man skulle kunna gå vilse där inne.

Anledningen till att jag ville göra det här inlägget är egentligen bara en: jag ville visa er vilken sorts mat som finns på en koreansk traditionell marknad, utifrån sånt jag själv såg och åt. Särskilt för utländska resenärer som planerar en Korea-resa och undrar “vad ska man äta på en koreansk marknad?” hoppas jag att det här kan bli en praktisk guide till Seomun-marknadens street food.

Men missförstå mig inte. Alla koreanska marknader ser inte ut så här. Det är framför allt riktigt stora, välkända marknader som Seomun som har den här skalan och variationen. På mindre kvartersmarknader kan stämningen vara mysig, men utbudet av mat är mycket mindre. Just därför tycker jag att Seomun-marknaden i Daegu är ett ställe man verkligen borde besöka minst en gång om man vill uppleva koreansk marknadskultur för första gången.

Det finns så mycket att visa att jag delar upp det här inlägget i två delar. Jag visar allt i exakt samma ordning som jag gick runt och fotade det. Då kör vi del 1.

Det första jag såg direkt när jag gick in i den första gränden var det här: högar av karamelliserad sötpotatis på en stor stekplatta. Det är en klassisk koreansk snackrätt där stora bitar sötpotatis friteras, täcks med sockersirap och toppas med svart sesam.

Jag hade fortfarande inte ätit någonting, så jag tog den här först. När man petar på ytan med fingret spricker det tunna, hårdnade sirapsskiktet krispigt, och inuti kommer det fram mjuk, fluffig och saftig sötpotatis. Om den är helt nygjord kan sirapen fortfarande vara varm och trådig, men den jag köpte hade svalnat lite, så ytan var hårdare. Men sötman var lika god ändå. Priset var ungefär $3 per ask.

På engelska ligger “Candied Sweet Potato” närmast. Tänk friterad sötpotatis med ett lager sockerkaramell runtom.

Hodugwaja — Koreas klassiska rastplats-snack

Det andra som fångade min blick var hodugwaja, prydligt staplade i ett vitrinskåp. Det är ett traditionellt koreanskt snack som gräddas i formar som ser ut som valnötter, och storleken är ungefär som två tummar.

Hodugwaja är egentligen väldigt bekant för mig, eftersom det är ett av de mest klassiska snacksen man köper på koreanska motorvägsrastplatser. Men nygräddade på en marknad smakar de verkligen annorlunda. Ytan är fortfarande varm och lite mjuk att tugga på, och inuti finns söt röd bönpasta tillsammans med små valnötsbitar. När de svalnar blir skalet lite mer krispigt, men personligen tyckte jag att de var mycket godare när de fortfarande var varma. 10 stycken kostade ungefär $2.

På engelska kan man beskriva dem som “Walnut-shaped pastry with red bean filling”. Namnet innehåller visserligen ordet valnöt, men valnöt är inte huvudingrediensen – namnet kommer från själva formen.

Hotteok — den heta fällan med Daegus friterade variant

Det tredje stället jag stannade vid var ett hotteok-stånd. Vanligtvis pressas hotteok platta och steks på en het platta, men den här var helt annorlunda. Den var friterad hel, ungefär stor som en handflata, rund som en donut och ganska tjock.

Det var rätt lång kö så jag väntade i ungefär fem minuter, och under tiden blandades doften av frityrolja med kanel, vilket bara gjorde mig ännu hungrigare. Jag tog emot den och bet direkt – vilket var ett misstag. Inuti finns en sirap gjord på smält mörkt socker och kanel, och den bara forsar ut när man biter i den. Den är verkligen glödhet. Jag var nära att bränna gommen lite. Om du provar för första gången: dela den i två först och låt sirapen svalna lite innan du äter.

På engelska: “Hotteok — Korean sweet pancake filled with brown sugar and cinnamon”. Det är ett av Koreas mest klassiska vinter-snacks, men just den här helfriterade versionen ser man oftare i Daegu än på andra håll. En kostade ungefär $1.5.

10-won-bröd — koreansk street food som utlänningar älskar mest

Det här är ett bröd som gräddas i en form som ser ut som ett gammalt koreanskt 10-won-mynt. Trenden började ursprungligen i Gyeongju, men nu har det blivit en koreansk street food-klassiker som man kan hitta nästan överallt i landet.

Det var ingen kö här, så jag kunde köpa direkt. Den gula klumpen man ser på bilden nedan är ost. De fyller den generöst, så när man delar brödet i två dras osten ut i långa trådar. Jag tog så klart bilder först eftersom det ser så kul ut, och sen åt jag. Kombinationen av salt, nötig ost och det enkla brödet är inte komplicerad alls, men ändå blir det sånt där man bara vill fortsätta äta.

Bland utlänningar är det här ett av de street food-inslag i Korea som brukar få starkast reaktion. Själva myntformen ser rolig ut, och så fort osten drar ut i långa trådar börjar alla filma. Om man söker på “10-won Bread — Korean coin-shaped cheese bread” finns det hur många videor som helst. 3 stycken kostade ungefär $1.5.

Koreansk marknadssmörgås — vad skiljer den från västerländska smörgåsar?

När man promenerar genom Seomun-marknaden stöter man på flera stånd som säljer marknadssmörgåsar. Jag köpte en själv, och det här är verkligen något helt annat än en västerländsk smörgås. Om man som utlänning ser ordet “sandwich” och väntar sig något välbekant kan man bli ganska förvånad, så jag tänkte sammanfatta skillnaden.

Utifrån hur det smakade för mig känns det nästan meningslöst att ens jämföra med västerländska smörgåsar. Det är egentligen mer korrekt att tänka på det som en “koreansk majonnästoast”.

Grillat grishjärta på spett — koreansk inälvsmat jag tvekade inför

Här ändrades stämningen lite. När jag gick längre in i matgränden blev luften tjock av grillrök.

Yeomtong är grishjärta. Det skivas tunt, träs i flera lager på spett och grillas. Helt ärligt tvekade jag först. Bara ordet “hjärta” kan ju ge en liten spärr. Men jag såg en äldre man bredvid mig äta det så himla gott att jag till slut köpte ett själv.

Och om jag ska gå rakt på sak: det var mycket mildare än jag hade väntat mig. Konsistensen är fastare och segare än vanligt fläskkött, men nästan helt utan fett. Ju mer man tuggar desto nötig blir smaken, och det fanns ingen av den där typiska inälvslukten alls. Om du är en sån utlänning som är nyfiken på offal är det absolut värt att prova. På engelska kan man kalla det “Grilled pork heart skewer”.

Chapssal-ppang — min personliga topp 3 den dagen

Det här är en av de Seomun-snacks jag personligen skulle sätta i topp 3 för hela dagen. Det görs av glutinös risdeg som formas till bollar, friteras och sedan rullas i socker. Det finns två versioner: en helt tom variant och en med söt röd bönfyllning.

Jag valde den med bönfyllning, och den är verkligen helt annorlunda från en vanlig vetedonut. Den där speciella, sega och studsiga konsistensen från glutinöst ris gör att det nästan känns som något mitt emellan mochi och donut. Utsidan är lätt krispig av sockret, medan insidan är seg och nästan stretchig när man tuggar. Den här måste verkligen ätas varm för att konsistensen ska komma till sin rätt.

På engelska: “Chapssal-ppang — Deep-fried glutinous rice ball”. Om man tänker sig något åt mochi donut-hållet kommer man ganska nära. 2 stycken kostade ungefär $1.5.

Eomuk i buljong — symbolen för koreanska traditionella marknader

Om du har varit i Korea förut har du garanterat sett det här. Det är en av Koreas mest klassiska street food-rätter: fiskfärs som pressas ut tunt, viks på spett och serveras i het buljong. Oavsett om du är i Seoul, Busan eller Jeju så stöter du på det här på nästan varje marknad.

Även på Seomun fanns det över tio stånd som bara sålde eomuk i buljong. Jag åt på ett ungefär mitt i marknaden, och doften av buljong kokad på ansjovis och kelp var helt otrolig. Själva eomuken har en mjuk men spänstig konsistens, och ju längre den ligger i buljongen desto mer smak drar den åt sig. Men den riktiga poängen kommer efter att man ätit upp spettet: man tar en klunk av buljongen. Den där salta, umamirika värmen som fyller kroppen – alltså, på en kall dag räcker det nästan som anledning att gå till marknaden.

På engelska: “Eomuk — Korean fish cake skewer in hot broth”. I Korea är det helt naturligt att även dricka buljongen. Ett spett kostade oftast ungefär $0.8, och buljongen var gratis.

Gochujang-spett — den mest minnesvärda synen på Seomun-marknaden

Det här var en av de mest slående scenerna jag såg på hela Seomun-marknaden. Spetten låg uppradade på en enorm stekplatta, helt omgivna av röd gochujangsås, och det såg nästan overkligt bra ut visuellt.

Det är ett sätt att tillaga riskaka, eomuk eller sundae på spett genom att låta dem sjuda i en kraftig gochujangsås. Förr var det något man främst såg i vissa regioner. Nu för tiden dyker det ibland upp även i Seoul, men det är fortfarande inte något man ser överallt på vanliga gatustånd. För att se det i riktigt ordentlig form behöver man ofta komma till en stor traditionell marknad i Korea, som Seomun.

Jag valde riskaksspetten, och gochujangen hade verkligen gått in hela vägen så att de blev sega, söta, starka och lite salta på samma gång. Koreaner kallar det ibland för “tteokbokki utan sås”.

På engelska blir det ungefär “Gochujang skewer — rice cake, fish cake, or sundae (Korean blood sausage) simmered in red chili paste”. Gillar du stark mat så rekommenderar jag det här ordentligt.

Sundae-spett, starka eomukspett, rödstekt eomuk och ännu ett eomukstånd

Runt ståndet med gochujangspett låg flera liknande rätter samlade. Jag tog även ett sundae-spett från ståndet bredvid. Sundae är en traditionell koreansk rätt gjord på gristarm fylld med glasnudlar och grönsaker. Den här versionen var trädd på spett och hade fått sjuda ordentligt i gochujangsåsen, så smaken hade dragit sig in hela vägen. Många utlänningar blir rätt överraskade när de hör beskrivningen “blood sausage”, men när man väl äter den är det faktiskt mest de sega glasnudlarna som märks, så den känns mjukare än man kanske väntar sig. På engelska: “Sundae — Korean blood sausage stuffed with glass noodles and vegetables”.

Det fanns också starka eomukspett. De hade inget gemensamt med den klara buljongversionen jag nämnde tidigare. Här fick eomuken i stället sjuda direkt på en het platta med gochujang, så hela spettet var helt rödfärgat. Jag åt den milda buljongversionen först och sedan den här, och det kändes nästan inte som samma råvara alls. Smaken var mycket kraftigare och skarpare.

Den rödstekta eomuken bestod av korta, tjocka bitar fiskkaka som stekts i stark kryddning. Med böngroddar, cheongyang-chili och chilipulver på toppen såg den intensiv ut redan på håll. Det intressanta var att detta inte bara var ett unikt stånd. När man går genom Seomun-marknadens gränder ser man flera ställen som lagar eomuk på liknande sätt, men kryddningen varierar från stånd till stånd. Jag smakade faktiskt på två olika, och det ena var tydligt sötare medan det andra hade mycket mer cheongyang-chili och verkligen var starkt.

Och eomuk i buljong är värt att nämna en gång till. Det finns över tio sådana stånd inne på Seomun-marknaden. Buljongen skiljer sig lite från plats till plats, så det är faktiskt kul att jämföra flera medan man går runt. Jag drack buljongen på två olika ställen, och på ena stället var ansjovissmaken tydligare medan det andra smakade mer kelp. Med ett pris på ungefär $0.8 per spett och gratis buljong är det lätt att prova flera utan att tänka så mycket.

Friterat — första gången jag såg kimbap friteras hel

På koreanska traditionella marknader är grundutbudet av friterat nästan alltid chili, bläckfisk och grönsaker. Men här såg jag något jag bokstavligen aldrig sett i hela mitt liv: en hel kimbap som hade friterats.

De gör först kimbapen som vanligt, täcker den sedan med frityrsmet och friterar den i olja. Resultatet är ett krispigt ytterlager med kimbapen kvar hel inuti. Helt ärligt tänkte jag först “kan det här verkligen vara gott?”, men överraskande nog passade den nötiga oljan och smaken av sjögräs väldigt bra ihop. Jag köpte också friterad chili bredvid. Det är cheongyang-chili med frityrsmet runt, så utsidan är nötig och knaprig medan insidan ger en skarp hetta. Är du känslig för stark mat bör du vara lite försiktig.

På engelska används “Twigim — Korean deep-fried snacks” som samlingsnamn. Det liknar japansk tempura, men den koreanska versionen har oftast tjockare frityr och äts ofta utan någon dippsås.

Kycklingspett och dakgangjeong — street food-versionen av Koreas kycklingkultur

Kycklingspett är en sån rätt som nästan alla i Korea gillar, oavsett ålder, och den kallas nästan för ett nationalsnack. Kyckling träs på spett, grillas och penslas sedan generöst med en söt och salt sås. Visst kan man tänka att det inte är något speciellt eftersom det finns överallt i Korea, men nygrillat från ett marknadsstånd är ändå annorlunda. Det finns en särskild doft när såsen karamelliseras över öppen värme. Ett spett kostade ungefär $2. På engelska: “Dak-kkochi — Korean grilled chicken skewer with sweet soy glaze”.

Precis bredvid låg också en butik som sålde dakgangjeong. Ofta finns det bara en standardvariant, men här hade de många olika sorter: kycklingfötter, makchang, bburinkle, vitlök-soja och stark smak. Jag valde vitlök-soja, och såsen låg som ett klibbigt lager runt varje bit, så smaken blev rejält söt och salt på samma gång.

Utlänningar frågar ofta “vad är egentligen skillnaden mellan dakgangjeong och vanlig korean fried chicken?” och den skillnaden är faktiskt ganska tydlig. Jag har sammanfattat den här nedan.

Tornadopotatis, kokt majs och friterad sötpotatis — enkla snacks på Seomun-marknaden

Tornadopotatis görs genom att en hel potatis skivas tunt i spiral, träs på spett och friteras. På sociala medier ser man den ofta som “Tornado Potato”. Om jag ska vara helt ärlig smakar den inte superannorlunda från vanliga chips – nötig, salt potatissmak. Men formen är perfekt att hålla i handen medan man går runt, så den passar väldigt bra som marknadssnack.

Kokt majs är ett av de mest grundläggande snacksen som sålts på koreanska marknader i evigheter. Det är inte en rätt som behöver någon lång förklaring, men på något sätt smakar den märkligt gott just i marknadsmiljö. Kornen är spänstiga, söta och fulla av saft, så det är enkelt men inte tråkigt. En kostade ungefär $1.5.

Den friterade sötpotatisen görs av tunt strimlad sötpotatis som friteras tills den blir krispig. Den ser lite ut som pommes frites, men smaken är annorlunda. Sötpotatisens egen sötma gör att den funkar bra även utan sås. Jag kunde bara inte gå förbi när jag såg ett helt berg av den på ett stånd, så jag köpte en portion – och när man väl börjar plocka är det svårt att sluta. På engelska är det helt enkelt “Sweet potato fries”.

Tangsuyuk — koreansk kinesisk mat mitt på marknaden

Det här är en koreansk-kinesisk rätt där fläsk friteras och serveras med en söt och syrlig sås. Morot och lök låg ovanpå tillsammans med såsen.

I Korea är det här en av de mest populära leveransrätterna från kinesiska restauranger, nästan alltid i toppen. Vanligtvis beställer man den hem, så att se den serverad på tallrik mitt på en marknad kändes rätt ovanligt och kul. Smaken påminde om kinesisk tangcuyuk, men den koreanska versionen brukar ha tunnare sås och tydligare syra. På engelska: “Tangsuyuk — Korean-style sweet and sour pork”.

Gun-mandu — sista stoppet på min matrunda på Seomun-marknaden

Det här är koreanska dumplings där deg fylls med kött och grönsaker och sedan steks gyllene i olja. Bara synen av dem uppradade på ett stort rostfritt kärl kändes väldigt typisk och charmig för just Seomun-marknaden.

En portion kostade ungefär $5 och kom med flera olika sorter – platta, runda och avlånga, alla i olika former. De var dessutom rätt stora, så bara den här rätten gjorde mig faktiskt ganska mätt. Helt ärligt tycker jag att priset känns ganska bra med koreanska mått mätt.

På engelska: “Gun-mandu — Korean pan-fried dumplings”. De liknar japansk gyoza eller kinesisk guotie, men koreanska mandu har ofta tjockare deg och glasnudlar i fyllningen.

Avslutning på del 1 — Seomun-marknadens street food räckte gott för runt $20

Det här var del 1 av maten jag själv gick runt och filmade och fotade på Seomun-marknaden i Daegu. Men det här var faktiskt inte allt. Det finns fortfarande en hel del rätter kvar som jag inte hunnit visa ännu, så jag fortsätter i del 2.

Om du har hängt med genom hela inlägget märkte du säkert att mat på koreanska traditionella marknader oftast säljs i små portioner för ungefär $1.5–3 styck. Därför går det att smaka många olika saker lite i taget. Jag åt mer än tio olika saker den dagen, och min totala kostnad landade runt 30 000 won, alltså ungefär $20–25. För en utländsk resenär känns det faktiskt rätt lockande att kunna uppleva så många olika koreanska street food-rätter för den summan.

Del 2 kommer snart.

Grundinformation om Seomun-marknaden i Daegu

Så tar du dig till Seomun-marknaden

※ Transportpriser och restider gäller från mars 2026 och kan ändras. Kontrollera senaste informationen hos Korail, SRT och Kobus.

Det här inlägget publicerades ursprungligen på https://hi-jsb.blog.