Kafé i Rayong: gömda trädgårdskaféet Kryperhuset
Innehållsförteckning
16 objekt
Rayong i Thailand, trädgårdskaféet Kryperhuset
Kryperhuset i Rayong är ett kafé i Thailand som just nu står som tillfälligt stängt på Google Maps. Jag vet inte om det kommer öppna igen, men stämningen där var så speciell att jag ville lämna kvar ett ordentligt minne av platsen. Det är därför jag skriver det här.
Jag bodde i Rayong i ungefär tre år. Min frus jobb låg där, så jag följde med, och när man väl bor på en plats så behöver man alltid några ställen att åka till på helgerna. Rayong är inte en stad som är känd för kaféer på samma sätt som Bangkok eller Chiang Mai. Kanske var det just därför ett sånt här ställe kunde gömma sig där. Ett kafé i Rayong som inte låg i ett turistområde, som inte ens dök upp i guideböcker, och som ändå visade sig vara förvånansvärt bra.
Det var min fru som hittade Kryperhuset. En helg sa hon bara: ”Vi åker hit”, och så körde vi ungefär 40 minuter hemifrån. Vägarna i Rayong känns väldigt annorlunda jämfört med Korea. I Thailand kör man på vänster sida, och bara det tar tid att vänja sig vid. Dessutom skiftar vägstandarden mycket mellan olika sträckor, så de där 40 minuterna känns längre än man tror. Om du tänker köra runt till kaféer i Thailand själv är det värt att ha det i åtanke.
Ingången till Kryperhuset — kafé eller botanisk trädgård?
När man kommer fram är första reaktionen nästan att tvivla på att det ens är ett kafé. En grön trekantig gavel, en glasdörr och en vägg som är helt täckt av rankor. Om någon hade sagt att det var ingången till en botanisk trädgård hade jag lätt trott på det. Bredvid stod en gammaldags gatlykta, och under den en svart tavla som berättade att kaféet var öppet. Hade jag inte sett den hade jag nog bara åkt förbi. Framför dörren blommade vita blommor i mängder, och det såg inte ens ut som att någon planterat dem medvetet. Det är det som är så starkt med thailändska kaféer. Naturen bygger stämningen själv, även utan att någon försöker för mycket.
Och förresten, du behöver inte oroa dig för parkering. Kaféer och restauranger i Thailand har oftast gott om plats. Det är sällan man behöver fråga i förväg om det går att parkera, som man ofta gör i Korea. Marken är större, så det finns nästan alltid plats framför lokalen, och om inte så ställer folk sig ofta vid vägkanten. Det är en av de mest bekväma sakerna med att köra runt till kaféer i Thailand.
När man går in står det en träskylt där. Överst pekar den mot Kryperhuset, nederst mot växtdelen, och pilarna går åt olika håll. Det betyder i princip att kaféet är uppdelat i flera zoner. Jag såg faktiskt ingen som gick förbi den skylten utan att ta en bild.
Utomhusplatser i trädgården — det bästa med kafé i Thailand
I den vita singelträdgården stod det två eller tre metallbord. Träd och buskar omgav allt, till vänster fanns en stenrabatt med gula blommor, och under träden stod en vit metallbänk. Det var bara några få bord totalt, men just därför kändes det mer som att man satt mitt i en trädgård än på en vanlig uteservering.
Det var där jag satte mig. Det var lite molnigt, en sån dag när man tänker att ett tropiskt skyfall kan komma när som helst, men just därför gick det att sitta ute även mitt på dagen. Om man vill njuta av ett kafé i Thailand utomhus är en lätt mulen dag faktiskt ofta bättre än klarblå himmel.
Den här sortens miljö är svår att skapa i länder med tydliga årstider. När själva byggnaden känns som en trädgård och trädgården känns som ett kafé krävs det nästan ett varmt klimat året runt. Korea har också många kaféer med sittplatser ute, men i ett land där vintern går ner under noll fungerar de platserna mest vår och höst. Sommaren har sitt eget problem. Den koreanska högsommaren kan vara lika tryckande som under Songkran i Thailand, men medan Thailand får dagliga regnskurar under regnperioden som svalkar av luften fortsätter hettan i Korea utan paus när monsunen väl är över. Till slut går man ändå in i ett rum med stark luftkonditionering. Därför har koreanska kaféer utvecklats mer kring inomhusmiljön. Det handlar inte ens om avund, mer om känslan av att rum förändras när klimatet gör det. I Sverige skulle något liknande kännas lika säsongsbundet som en uteservering i Stockholm som bara riktigt lever några korta sommarmånader.
Bagerivitrinen — tårtor inne i ett växthus
När man går längre in kommer bagerivitrinen fram. På den turkosa väggen slingrar sig en ljusslinga längs grenarna, och inne i vitrinen står tårtor i flera nivåer. Bredvid fanns en svart tavla med beställningsinfo på thai, och man beställde och betalade i förväg. På väggen till vänster satt också en tabell för sötmanivå. Trots att man är inomhus hänger rankor ner mellan metallgallren, så gränsen mellan ute och inne känns suddig. Det känns nästan mindre som ett kafé och mer som ett växthus där någon råkat ställa in tårtor.
När man tittar närmare står tårtbitarna en och en på runda träskivor, och varje bit är inslagen i genomskinlig plastfilm. På hyllan ovanför stod kaktuskrukor bredvid tårtorna, så hela arrangemanget såg ut som en liten trädgård. Det fanns jordgubbstårta, honungskakstårta och flera chokladvarianter. Mycket större utbud än jag hade väntat mig.
Signaturtårtorna — honungskaka, ost-choklad-körsbär och morot
En av tårtorna var markerad som husets signaturtårta: honungskakan. Ovanpå färskosten låg en hel bit bikaka, och bredvid den en liten kvist rosmarin. I ljuset skimrade den gula honungen nästan genomskinligt. Jag stod där länge framför vitrinen. Det var också den här jag beställde, och längre ner skriver jag mer om hur den smakade.
Signatur nummer två var en tårta med ost, choklad och körsbär. På etiketten stod det svarta körsbär, ekologisk ostchoklad från Danmark, färska blåbär, färska körsbär, granatäpple, kakaokräm och chokladsmör. Priset var cirka $5. Bara ingredienslistan gjorde att det kändes långt över nivån för ett vanligt kvarterskafé. Den här åt jag inte.
Signatur nummer ett var morotskakan. Den hade färskostglasyr, morotsbotten, valnöt, kanel, muskot och ett ordentligt lager blandade nötter ovanpå. Den kostade cirka $4.7. Om man tänker på att en vanlig måltid på en lokal restaurang i Thailand kan kosta 50 till 60 baht, så blir en enda tårtbit ungefär som priset för tre måltider. Med thailändska mått mätt är det definitivt dyrt. Den här åt jag inte heller, jag nöjde mig med att ta bilder i vitrinen.
Jag fotograferade samma morotskaka från en annan vinkel också. Genom den genomskinliga koppen syntes lagret av färskost och lagret av morotsbotten tydligt, och ovanpå låg valnötter, mandlar, jordgubbe och rosmarin. När man såg ingredienserna förstod man att det inte alls kändes som något ihopslängt på billiga råvaror, även om priset var högt.
Sittplatser inomhus med luftkonditionering
För den som inte gillar värme fanns den här delen också. Det här var sittplatserna inomhus, längre in i huvudbyggnaden, där luftkonditioneringen gick. Där fanns en brun skinnsoffa, en tygsoffa och kuddar med trämönster. Genom de gröna metallfönstren såg man trädgården, och på glasbordet stod en liten skylt med platsnummer fyra. Det var inte jättemånga sittplatser. Jag satte mig inte här. Jag hade inte kört 40 minuter bara för att hamna under AC:n.
Är $4.7 dyrt på ett kafé i Rayong?
Ja, det är dyrt. Helt ärligt, dyrt är det. Men det finns något märkligt också. När man sitter ute här känns det inte som att pengarna var bortkastade. Man sitter under en metallkonstruktion där rankorna har vuxit hela vägen upp till taket, vinden rör sig runt en, tropiska blommor som man inte ens kan namnet på blommar bredvid, och långt borta hör man svaga röster på thai. Det här är inte en stämning man bygger fram med pengar. Det är en plats där Thailands klimat och kultur redan hunnit sjunka in ordentligt.
Jag åt honungskakan
Jag skar upp honungskakan. Jag tog en tugga, och det var direkt så där: det här är på riktigt. Den övre delen med ost var mjuk, den nedre lite fastare i texturen men fortfarande fuktig. Balansen mellan de två lagren satt exakt rätt i munnen. Jag har ätit många cheesecakes i Korea, men den här hade en helt annan känsla. Det var en av sakerna jag tyckte om med att bo i Thailand: att snubbla över dessertkombinationer på små kaféer som man helt enkelt inte hittar hemma i Korea. Att hitta en oväntad smak på ett ställe som inte finns i guideböckerna och knappt ens dyker upp när man söker, det är en väldigt äkta sorts lycka i livet utomlands.
När jag satt där och åt tänkte jag på något. Om en utlänning kommer till Korea och sätter sig på ett kafé med en väldigt koreansk stämning, då är det nog precis så här det känns. Den där känslan av att ”det här går aldrig att uppleva hemma hos oss”. Är det inte det som är själva lyckan med kaféer på resa? Att få kliva in en stund i ett rum som aldrig hade kunnat finnas på samma sätt där man själv bor. Det är därför man åker, även när det är dyrt, även när det är långt bort, och även när platsen stänger men ändå stannar kvar i minnet.
Närbild på bikakan
Jag tog en närbild på bikakan ovanpå kakan. Honungen rann mellan cellerna. Det var inte en tunn dekorationsskiva, utan en riktig, rejäl bit bikaka. När jag lyfte upp den med fingrarna började honungen rinna ner och handen blev helt kladdig, men jag tyckte inte ens det var störande. Det finns kaféer i Korea som också använder bikaka som topping, men med den här tjockleken och till det här priset hade jag aldrig sett det förut.
Anchan-drycken — helt ärligt var smaken sådär
Jag beställde en dryck med anchan, alltså butterfly pea flower, där hela blomman låg ovanpå. Mellan de lila blombladen satt blåbär, och ett pandanusblad stack rakt upp, så utseendet var nästan så överdrivet att man först undrade om det var en dryck eller en blomsteruppsättning.
Om jag ska vara helt rak så smakade den som läsk blandad med sirap. Precis så. Söt, bubblig, och nästan utan någon tydlig blomsmak. Om den här hade stått på ett kafé i Korea och jag bara bedömt smaken, då hade jag inte beställt den igen. Men när man får den i den här trädgården, en mulen eftermiddag, och den ser ut så här, då blir man ändå glad. Det är inte en dryck man dricker för smaken, utan för ögonen. Här var anchan-drycken just en sån grej. Därför skriver jag det redan nu, så att ingen går dit med för höga förväntningar på smaken och blir besviken.
Jag tog också en bild där hela koppen syntes, och lagren var verkligen fina: lila högst upp, orange i mitten och ljust gul längst ner. På koppen satt ett turkosgrönt klistermärke från kaféet, och när jag ställde den på träbordet fylldes bakgrunden av rosaaktigt gröna blad. Det är ett sånt kafé där man inte ens behöver bygga en särskild fotohörna.
Därför kilade jag in koppen lite på skoj mellan buskarna bredvid kaféet. Ja, på riktigt. Med de lila blommorna och gröna bladen runt omkring såg det nästan ut som att drycken växte där. Det här kaféet blir en bakgrund vart man än ställer något. Jag hade aldrig varit på ett kafé där man inte ens behövde tänka på bakgrunden.
Karamellmacchiato
Min fru beställde en karamellmacchiato. Färgen som syntes genom locket var ganska djup. Kaffet på thailändska kaféer brukar vara rätt starkt, och här var det samma sak. När karamellen blandade sig mellan isbitarna och skapade den där bruna toningen tog jag en bild innan jag öppnade locket och en till efteråt. Den var söt, men själva kaffet var tillräckligt kraftigt för att inte drunkna i sötman.
En promenad genom Kryperhusets trädgård
Efteråt gick jag ut igen. Den vita singelgången binder ihop byggnaderna, men med alla tropiska buskar på båda sidor känns den mer som en liten promenadstig än som en vanlig gång. Om man tar en bild från ingången får man med nästan hela trädgården i en ram, och från andra sidan lägger sig gatlyktan, stenrabatten och taklinjerna i flera lager bakom varandra. Här känns det som att trädgården kom först och att kaféet sedan placerades inuti den. Inte en trädgård som byggts, utan en trädgård som vuxit fram.
Gul vägg, gröna rankor, röd dörr — in i trädgården
Det fanns ytterligare en byggnad med gul vägg och röd dörrkarm, halvt täckt av rankor. På glaset stod det handskrivet att man gick in i trädgården, och ovanför dörren hängde en gammal träskylt med namnet på platsen. När man öppnade dörren såg man rottingstolar, träbord, Edisonlampor i rad i taket och en stor kruka i hörnet. Bilden tagen genom den röda karmen, som om man kikade in, blev den som fångade stämningen bäst. Gul vägg, gröna rankor, röd dörr. Den färgkombinationen kändes möjlig just för att det här var Thailand.
Menydesign och små detaljer bland prylarna
Vid ingången stod ett metallställ med menykort upphängda med träklämmor överallt, och det gick inte att bara gå förbi det. Bredvid kaffekortet satt kort för husets trädgårdssoda, drycker med namn som lät drömska och lekfulla, och till och med ett kort för mjölkdrycker. Ovanpå disken stod dessutom ett vitt drickskrus format som ett litet hus, med blyertsritade tegelmönster och blad på taket och ett hål i skorstenen där man stoppade ner mynt. Det finns inte många kaféer som lägger så mycket omsorg på så små detaljer.
När jag var där var de flesta gästerna thailändska lokalbor. Det fanns kanske en eller två grupper utlänningar, men det märkte jag först senare när jag tittade igenom videon jag hade spelat in. Det kändes lite oväntat att se utlänningar på ett så lokalt kafé i Rayong. Jag undrade hur de ens hade hittat hit. Kanske precis som jag, genom att någon tipsat dem.
Vi satt där i ungefär en timme innan vi åkte vidare. Det var ingen lång vistelse, men minnet av platsen stannade kvar mycket längre än så.
Besöksinfo för Kryperhuset
Adress: 34, 8 Sai 11 Road, Map Kha, Nikhom Phatthana District, Rayong 21180, Thailand
Öppettider: 10.00–17.00, stängt på tisdagar
Signaturtårtor: ungefär $4.5–5
Pris på drycker: det minns jag inte exakt
Kontakt: +66 92-927-7200
Just nu står platsen som tillfälligt stängd på Google Maps. Kolla gärna igen innan du åker dit.
Avslutning
Jag vet inte när markeringen om tillfällig stängning kommer att ändras, men när jag var där levde platsen verkligen. Jag tyckte den var dyr, anchan-drycken var helt ärligt inte särskilt god, och bilvägen dit var inte heller särskilt bekväm. Ändå räcker det att jag öppnar bilderna igen för att vilja åka tillbaka. Om de öppnar igen kör jag gärna de där 40 minuterna en gång till. Om inte annat bara för att få händerna klibbiga av honung medan jag äter en ny bit bikaka.