Hare Hare i Daejeon – från bröd till tårta

Varför Daejeon har blivit brödets stad

När man pratar om Daejeon nu för tiden går det nästan inte att hoppa över ämnet bröd. Så fort någon säger att de ska dit kommer samma kommentar upp. "Där finns ju hur många bagerier som helst." Och det är faktiskt inte fel. Det finns ovanligt många riktigt bra ställen där. Koreanska bagerier är ofta rätt roliga på det sättet att de blandar europeiskt bröd med lokala ingredienser, eller hittar på kombinationer man aldrig hade väntat sig. Just i Daejeon känns den bagerikulturen extra stark. Den bilden har nästan satt sig helt nu. Därför känner jag också lite automatiskt att om jag ändå ska till Daejeon, då borde jag hinna med minst ett bageri. När jag var där en sommardag blev det alltså Hare Hare, filialen i Gasuwon.

Hare Hare Gasuwon

Byggnaden var större än jag hade väntat mig. Den låg precis i ett gathörn, så den där solformade loggan syntes direkt redan på håll. Fasaden blandade tegel och betong och gav ett ganska tungt, stabilt intryck. Mer som en designbutik än ett vanligt bageri, faktiskt. Jag parkerade vid en offentlig parkering i närheten och gick därifrån.

Genom glasdörren såg insidan först ut att fortsätta samma känsla. Men när jag kom in tänkte jag snarare att det var mindre än väntat. Med namnet och den stora byggnaden utifrån trodde jag nästan att det skulle vara jättestort, men själva lokalen var inte så enorm. Några montrar stod tätt med bröd upplagda lite kompakt, och redan med ett tiotal personer där inne kändes det ganska fullt. Samtidigt var upplägget ändå rätt ordnat, med staplade brickor och ett system där kunderna tog brödet med plasthandskar i stället för tång.

Första montern

Melonkrämbulle och jukpa prigle

Jag stannade till direkt framför första hyllan. Jag hade nämligen inte gått in med någon tydlig plan för vad jag skulle köpa. Melonkrämbullen tog upp mer än halva en hel monter, och bredvid låg något som hette jordgubbs-pandoro, ett bröd toppat med jordgubbar och grädde. På prislappen stod det 5 000 won, alltså ungefär $3.8, och melonkrämbullen kostade 3 200 won, ungefär $2.5. Först blev jag lite förvirrad eftersom det inte stod någon enhet, men det handlade alltså om tusental won.

I nästa del låg säsongscroissanter med frukt. Där fanns en med jordgubbar ovanpå och pudrat florsocker, och den såg ganska maxad ut, på det där sättet som nästan blir lite för mycket. Det fanns även jordgubbsmocchi-bullar. Ju mer jag tittade desto mer kändes det som att en stor del av sortimentet var byggt kring just jordgubbssäsongen.

Men jukpa prigle stack verkligen ut. Ett donutliknande bröd i bageriet, toppat med salladslök och ringlad majonnäs, var inte direkt det jag väntade mig. Mitt bland alla söta grejer stod det där och drog åt det salta hållet, och märkligt nog passade det ganska bra ihop med smörgåsarna bredvid som låg inslagna i tidningsliknande papper.

Montrarna var uppdelade i två zoner. På ena sidan låg mest söta bröd, som långa bakverk som såg ut som eclairer, soboro-bullar och korvbröd i flera nivåer. På den översta hyllan låg stora, rustika limpor som såg ganska grovt bakade ut, så högt placerade att jag nästan undrade hur man ens skulle nå dem.

Yakisobabröd-avdelningen

När jag gick vidare till den öppna hyllan ändrades stämningen igen. Där låg croissanter, äppelpajsliknande bakverk, pizzabröd, förpackade formbröd och olika smörgåsar blandat på samma bord. Det var lite som en plats där bröd bara fanns, utan tydliga kategorier. Jag såg också förpackade bröd märkta med ris, så det verkade vara risbaserat bröd. Från början tänkte jag köpa bara en sak, men vid det här laget blev det snarare svårare och svårare att välja.

Från just den här delen började gränsen mellan bageri och enkel streetfood nästan flyta ihop lite. I Korea pratar man ofta om smaken sött-salt-sött-salt när något växlar mellan de två, och det där salladslöksbrödet levde verkligen upp till namnet. Osten hade gratinerats ovanpå och det doftade så där att man nästan började salivera direkt. Crumb cheese ban-hotteok kostade 4 200 won, ungefär $3.2, och både namnet och utseendet gjorde mig lite ställd. Om det var hotteok eller scone var svårt att säga, bara att ett tjugotal runda, platta bakverk låg uppradade där.

Men yakisobabrödet fastnade jag verkligen för. Det är alltså stekta nudlar, yakisoba, stoppade inuti ett bröd, en rätt klassisk japansk kombination. Här kostade den 3 800 won, ungefär $2.9, och bredvid låg även ett nytt krämigt sobabröd med en liten etikett som sa just nyhet. Nudlar blandade i gräddig sås inuti ett bröd låter ju nästan för märkligt, så jag stod där och tittade längre än jag tänkt.

Kasutera och mammutbröd med kastanj

Precis bredvid kassan stod de här. Kasutera-kakor med Hare Hares logga präglad på varje bit, en med smörsmak och en med choklad, låg sida vid sida. En styck kostade mellan 5 600 och 6 100 won, alltså cirka $4.3–$4.7, och seten låg på 12 200 eller 12 700 won, ungefär $9.3–$9.7. Jag märkte att många som verkade köpa med sig något som present plockade just härifrån. Bara den där loggan gjorde att det såg mindre ut som vanligt bröd och mer som en riktig gåva.

Det här är ett av bröden många nämner när Hare Hare kommer på tal: det nostalgiska mammosbrödet med kastanj. Det kostade 5 600 won, alltså ungefär $4.3, och från sidan såg man flera lager av fyllning mellan brödet, som grädde och något som antingen var söt bönpasta eller jordgubbssylt. Om man tänker på den gamla sortens tunga mammutbröd som brukade säljas på kvartersbagerier, tjockt vitt bröd fyllt med massor av grädde, så var det här som en uppgraderad version av det. Det satt också en etikett om kylförvaring på det, så det var uppenbart tänkt att gå bra att ta med hem.

Hälsobrödshörnan

Bröd med kastanj, kampanj och bagels

Glasmontern på andra sidan hade en helt annan känsla. Där fanns nämligen en separat hörna för hälsobröd. En skylt sa att bröden var utan smör, utan ägg och utan socker, och under den låg tyngre bröd som rågbröd och baguetter. Några innehöll tranbär, andra såg nästan hårt rostade ut, som nurungji, alltså krispigt ris. Ett av bröden med en populär-produkt-sticker var nog tranbärs- och ostkampanj, men när jag kom dit fanns det redan bara några få kvar.

Gongju-formbröd med kastanj stod uppradade i pappersformar, med kastanjebitar som stack upp ur degen och en tydlig doft av kanel runt omkring. Det kostade 6 000 won, ungefär $4.6. Bredvid låg majs- och ostkampanj, ett lantligt bröd med tjock skorpa där de stoppat i både majs och ost. På den uppskurna sidan såg innanmätet tätt och gult ut, och även det kostade 6 000 won, alltså $4.6.

Lökbageln hade både en bäst-säljare-sticker och en liten instruktion om att den var god att äta kall efter förvaring i frysen. Priset var 4 600 won, cirka $3.5, och man såg redan utanpå hur svarta sesamfrön var inblandade i degen. För att vara en bagel från ett bageri var den inte liten direkt.

Avdelningarna där blicken fastnar

Jag tänkte att nu får det räcka, men det gick inte riktigt.

Gâteau med marshmallowfyllning fick mig att stanna igen. Runda, platta kakor täckta av kokos låg staplade, och skylten sa att de innehöll chokladkaka gjord på ris och marshmallow inuti. Priset var 3 800 won, ungefär $2.9. Det satt en bäst-säljare-sticker på dem också, så jag tänkte att de nog måste gå åt rätt bra.

På brickan bredvid låg långa bröd som såg ut att precis ha kommit ur ugnen, tätt täckta med sesamfrön, och märkta som basilika-tomat. De kostade 5 900 won, cirka $4.5. Beskrivningen sa att de bakats på ekologisk fullkornsdeg med basilika och tomat och avslutats med färskost. Doften av nybakat spred sig därifrån, och just det här brödet övervägde jag på riktigt.

Financier-hyllan var också svår att bara gå förbi. På en tallrik låg tre sorter tillsammans: choklad, salted caramel och fikon. De kostade 2 900 won styck, alltså ungefär $2.2. Det är ju ett litet franskt bakverk med mycket smör, platt och rektangulärt, och bredvid hade dessutom pizzabröd med oliver precis kommit ut nygräddade.

Närmare kassan såg jag något i blå koppar som fångade ögat. Det var valnötsscones, gräddade direkt i koppar med Hare Hare-logga på. På koppen stod det även att produkten valts ut som ett av Daejeons främsta bageriprodukter år 2020. Formen gjorde att jag först nästan tänkte på glass som säljs i kopp.

Ageujak rusk låg i genomskinliga kupolkoppar och hade en mörk, rostad färg rakt igenom. Priset var 4 800 won, ungefär $3.7. Det är alltså hårt bakade brödbitar som rostats två gånger för att bli extra krispiga, och det är inte så vanligt att se dem säljas just i kopp, så det stack ut. Bredvid stod tjockt skivade bröd i transparenta påsar med Hare Hare-sticker. I snittytan syntes något som såg ut som russin, så de påminde lite om panettone. De stod vid fönstret och fick ljuset på sig, vilket nästan gjorde dem ännu mer aptitliga.

På en bricka stod långa bröd där man skurit upp mitten och fyllt dem helt med vit vispgrädde. Mängden grädde såg ut att nästan kunna rinna över, och från sidan såg man att de bakats i lager, nästan som croissantdeg. Jag såg aldrig vad de hette, men bara på utseendet märktes det att folk runt omkring plockade dem utan att tveka.

Bröd med ärtpasta kostade 3 500 won, alltså ungefär $2.7. Degen hade skurits upp i flera grenar innan gräddning, och mellan skårorna fylldes den gröna ärtpastan ut. Ovanpå låg dessutom mandelspån, så färgerna blev rätt tydliga. Om man känner till söta bönbullar med röd bönpasta kan man tänka sig det här som en version med gröna ärtor i stället. Korvbrödet bredvid var rejält stort. Själva korvens ändar stack ut ur brödet och ovanpå satt tätt med små gryn som såg ut som quinoa eller grovt krossade sädesslag.

Avdelningen med formbröd

Det fanns också en egen del bara för formbröd. Fullkornsformbrödet kostade 4 500 won, ungefär $3.5, och på skylten stod det att det innehöll 70 procent fullkornsmjöl. Färgen var tydligt annorlunda, mycket mörkare brun och betydligt tyngre i uttrycket än vanligt vitt bröd. Risbrödet kostade 5 000 won, cirka $3.8, och var alltså bakat på ris i stället för vete. Det var gräddat i sex sammanhängande delar så att man kunde dra loss bitarna en och en. Mjölkbrödet låg på 4 800 won, ungefär $3.7. Sidorna hade puffat upp lite ojämnt och det såg störst ut av allihop, nästan som det mest klassiska och grundläggande formbrödet i hela avdelningen.

Det här var verkligen en sån plats där man lätt hade kunnat fastna länge även om man bara kommit in för att köpa ett enda formbröd.

Tårtdisken

Det var jordgubbssäsong, så nästan alla tårtor kretsade kring just jordgubbar. Jordgubbsfält kostade 39 000 won, ungefär $29.8, choklad-jordgubbsfält 40 000 won, alltså cirka $30.5, och versionen gjord på ris låg på 30 000 won, ungefär $22.9, med tydlig märkning om att den var glutenfri. Lagren med jordgubbar syntes från sidan av tårtorna, så man såg nästan hela insidan redan genom glaset.

Bredvid stod två sorters veganska tårtor. Den veganska gräddtårtan kostade 35 000 won, cirka $26.7, och den veganska chokladgräddtårtan 36 000 won, ungefär $27.5. Det stod att de var utan både ägg och mjölk, men rent utseendemässigt skilde de sig knappt från vanliga tårtor. I ingredienslistan nämndes en kräm baserad på havre. Jag hade egentligen inte tänkt köpa tårta, men det här var ändå en sån disk som fick mig att stå kvar en stund.

Det fanns fler sorters tårtor än jag först trodde. Några var formade som djur. Mmungnyoju kostade 35 000 won, alltså runt $26.7, och bestod av rund, puffig vit grädde med jordgubbar och blåbär ovanpå. Bredvid stod en kanintårta för 36 000 won, ungefär $27.5, komplett med öron, och en mango-gräddtårta för 34 000 won, cirka $25.9, som verkligen lyste gulast av alla.

Blå draktårtan kostade 36 000 won, alltså $27.5, och hade en blå drakdekoration ovanpå. Om den gjorts för drakens år eller bara som design vet jag inte, men det var den jag blev stående längst framför. Chokladhjärtat kostade 29 000 won, ungefär $22.1. Bland alla tårtor var den en av de billigaste, och den stod upplagd i något som nästan såg ut som en glasskål.

Smörgåshörnan

Efter tårtdelen kom smörgåshörnan, och den var också förvånansvärt stor. Ciabattasmörgåsar låg staplade på brickor, inslagna i papper som såg ut som tidningspapper med färgband runt, och till höger stod burgarliknande smörgåsar i transparenta behållare i en egen rad. Att ett bageri hade så här många olika smörgåsar hade jag faktiskt inte riktigt väntat mig.

Ciabattorna var uppdelade i sorter som kyckling-barbecue-ciabatta, räkor med basilika-pesto-ciabatta, kycklingbröst-ciabatta och mozzarella-ciabatta. De som låg uppställda med halva förpackningen avdragen så att man såg snittytan hade alla olika fyllningar. Kyckling-barbecue såg mörkare ut, nästan som eldgrillad kyckling, medan räkor med basilika-pesto visade tydliga lager av räkor och ost.

Mozzarella-ciabattan fanns i två varianter: en inslagen i det där tidningsliknande pappret och en packad i rund bulle i genomskinlig ask. Den i asken var så full med sallad att bladen stack ut över kanten, som om locket knappt gick att stänga.

Beer ham-smörgåsen låg i transparent låda så att den skurna sidan syntes tydligt. Den var fylld med beer ham, alltså pressad fläskinksmörgås, plus ägg, sallad och tonchima. Den rosa färgen i snittytan stack ut direkt. Jag hade kommit hit och tänkt bageri, men här kändes det plötsligt fullt möjligt att lika gärna lösa lunchen.

Kakor och presentförpackningar

På förpackningarna stod texten "hemmet för mästaren från världsbakningscupen i Paris", och det gick inte att missa. Platta kakor doppade i choklad och runda kakor toppade med mandelspån låg i genomskinliga påsar med Hare Hare-logga, och själva paketeringen var redan sådan att man hade kunnat ge bort dem direkt som present.

Bredvid stod individuellt inslagna kakor som chokorvin, royal chocolat och kokoskaka tätt staplade på svarta brickor. Några var märkta med 50 procent rismjöl, och på vissa kakor var Hare Hare-loggan stämplad direkt på ytan. Prägeln syntes så tydligt att man visste varifrån de kom utan att ens öppna förpackningen.

Längre åt sidan stod också särskilda kakaskar. Det fanns två varianter, med 5 eller 8 kakor, och i de blå boxarna låg olika sorter snyggt uppradade, alla individuellt förpackade. Det kändes som just den här delen var för folk som ville köpa med sig något som souvenir eller present från Daejeon.

Det jag till slut valde

Till slut blev det jukpa prigle och en mokabulle. Det salta alternativet som stod där helt ensam bland allt sött drog nästan ännu mer uppmärksamhet till sig av just den anledningen. Mokabullen kom i en papperspåse där det stod "svävande mokabulle". Ett ganska självsäkert namn för att stå på en påse, måste man säga.

När jag kom ut var solen starkare än jag väntat mig. Eftersom det var sommar var temperaturskillnaden mellan ute och inne rätt tydlig, och på vägen tillbaka till parkeringen med den blå Hare Hare-påsen hann jag bli ordentligt varm.

Om jag ska nämna något som var lite synd så var det att det inte riktigt fanns någon bra plats att sitta och äta där inne. Det stod några stolar vid ingången, men de var placerade mitt i flödet av folk som gick in och ut, så det kändes lite halvkonstigt att slå sig ner där. Till slut gick jag runt en stund med påsen i handen och hamnade tillbaka vid bilen i stället.

När vi satt i bilen öppnade jag påsen med jukpa prigle. Den salta doften av salladslök kom direkt, och min fru i passagerarsätet sa "vad är det där?" innan hon tog en tugga. Varje gång vi går till ett koreanskt bageri brukar hon tycka att sådana här kombinationer är lite fascinerande, och den här gången tog hon en tugga till utan att säga något mer. Om det var beröm eller inte är svårt att veta, men det räckte gott för mig.

Mokabullen åt jag senare hemma, och namnet om att den svävar kändes faktiskt inte helt taget ur luften, för konsistensen var rätt lätt. Ytan hade lite rostad känsla medan insidan var mjuk. Mokatonen var mild, så den som väntar sig en tydlig och kraftig kaffearom kanske tycker att den är försiktigare än namnet antyder.

Det tog längre tid än väntat att gå ett helt varv där inne. Men så blir det ju ofta när man börjar titta på bröd, oavsett var man är.