Hemlig ö-trädgård i Korea – ärlig recension med foton

Oedo Botania – en dold ö-trädgård mitt i Koreas hav

Oedo Botania (외도 보타니아) — jag och min fru åkte dit tillsammans, bara vi två.

Ibland när man bara jobbar och jobbar så kommer den där känslan: jag behöver verkligen en paus. Jag är likadan. Därför brukar vi regelbundet resa iväg tillsammans, men problemet är att vi redan har besökt så otroligt många ställen. "Den här gången ska vi åka någonstans nytt." Så vi drog kortet Geoje-do (Geoje Island, en stor ö på Koreas sydöstra kust, ungefär en timme söder om Busan).

Utländska resenärer som kommer till Korea verkar ha ganska inrutade resvägar. I Seoul (huvudstaden) är det Myeongdong, Gyeongbokgung-palatset, Hongdae. I Busan (Koreas näst största stad vid sydkusten) är det Haeundae-stranden och Gamcheon Culture Village. På Jeju (semesterön söder om fastlandet) är det Seongsan Ilchulbong-kratern och Hyeopjae-stranden. På sistone har även Gyeongju (en historisk stad nära Busan) och Jeonju Hanok Village (traditionell by, cirka 3 timmar söder om Seoul) blivit kända, och fler och fler åker dit.

Alla dessa platser är fantastiska förstås. De är populära av en anledning.

Men saken är den att det finns massor av turistmål i Korea som utlänningar fortfarande knappt känner till. Platser som koreanerarna själva besöker flitigt, men som man sällan ser på resebloggar eller YouTube. De flesta reseskildringar är till slut samma platser, samma rutter om och om igen.

Därför vill jag idag visa er en lite annorlunda plats. En ö som flyter mitt ute i havet söder om Geoje-do — Oedo Botania. Och Haegeumgang (해금강), som kallas "Geumgangsan på havet" (Geumgangsan är Koreas mest legendariska berg). En plats där man inte behöver trängas med folkmassor och verkligen kan uppleva Koreas natur på riktigt.

Vi körde egen bil och tog kryssningsbåten från Wahyeon-hamnen (Wahyeon Port). Vi gjorde hela turen — Haegeumgangs klippor från båten och sedan landstigning på Oedo — allt på en gång. Jag har sammanställt allt: jämförelse av alla 5 hamnar, kostnader, bästa säsongen, och tips som man bara kan få veta på plats.

Häng med.

Från Wahyeon-hamnen till Oedo — allt du behöver veta innan avfärd

Idag åker vi med båt från Wahyeon på Geoje-do. Wahyeon — kom ihåg det. Det finns flera hamnar som kryssningsbåtarna till Oedo Botania avgår från, och jag valde Wahyeon. Egentligen åkte jag härifrån förra gången också, när jag kom med ett resebyråpaket. Minnet därifrån var bra, så jag valde samma hamn igen. Ser ni att det står oedorang.com på båten? Det är den här båten som tar oss ut till ön mitt i havet.

Förresten — vi anlände en timme innan avgång, och parkeringen var i princip tom. Wahyeon-stranden ligger precis framför hamnen, så vi kunde strosa vid havet medan vi väntade. Perfekt sätt att döda väntetiden.

Det finns totalt 5 hamnar på Geoje-do som kryssningsbåtarna till Oedo och Haegeumgang avgår ifrån. Varje hamn har lite olika avgångstider, priser och rutter, så välj den som passar er bäst.

Så här ser insidan av kryssningsbåten från Wahyeon ut. Blå säten i rader på båda sidor, och den var faktiskt rymligare och renare än jag förväntat mig. Lite som flygplanssäten i känslan, bekvämt att sitta i. Fönstren är stora på båda sidor så man ser havet även sittandes, och det finns skärmar i taket som visar rutten och turistinformation. Det tar ungefär 20–30 minuter till Oedo, och medan man tittar på havet flyger tiden förbi.

Haegeumgang från båten — dramatiska klippor mitt i havet

När båten väl har lagt ut kan man gå upp på däck. Kryssningsbåten från Wahyeon kör först runt Haegeumgang för sjöutsikt och åker sedan vidare till Oedo. Att stå där mitt ute på havet med vinden i ansiktet var riktigt skönt. I fjärran syntes berg och öar i lager på lager, och måsarna följde efter båten. Några hade köpt med sig räkchips och kastade till måsarna — inne på båten kostar en påse ungefär $1,50.

Den här dagen var havet ganska lugnt. Har man otur med höga vågor kan det vara svårt att stå uppe på däck, har jag hört. Då får man sitta inne och titta genom fönstret istället, enligt vissa recensioner.

När båten närmar sig Haegeumgang dyker plötsligt den här enorma klippväggen upp framför ögonen. Det ser imponerande ut på foto, men i verkligheten är skalan helt annorlunda. Klippor som vågor och vind har mejslat under tiotusentals år reser sig tiotals meter ur havet, och i springorna har tallar slagit rot. Kryssningsbåten går ända fram till klippväggen, så man kan se det hela på riktigt nära håll.

Ska jag vara ärlig — för mig var det tredje gången vid Haegeumgang så jag sa inte "wow" rakt ut. Men för den som ser det första gången blir det annorlunda. I det ögonblick alla på båten lyfte sina kameror samtidigt kände man det: "Ah, det här är verkligen havets Geumgangsan." Kaptenen berättade via högtalaren om namn och legender knutna till varje klippa, och den där speciella tonen i rösten satte sig i örat.

Det här är den berömda Lejonklippan vid Haegeumgang. Den fristående klippan till vänster — ser ni det? Den ser ut som ett lejon som gapar mot havet. Väl medveten om det ser man det direkt.

Förr i tiden körde kryssningsbåtarna tydligen rakt in i Korsgrottan, men numera tillåts det inte av säkerhetsskäl. Mindre båtar verkade fortfarande kunna åka in, men det var en separat produkt.

Landstigning på Oedo Botania — hela ön var en trädgård

Efter sjöutsikten vid Haegeumgang anlände vi äntligen till Oedo. Kliver man av båten möts man av en skylt: "Välkommen — Welcome to OEDO BOTANIA."

Går man upp från kajen möts man av den här vita bågformade porten. Härifrån börjar den riktiga upptäcktsfärden på Oedo Botania, och som ni ser — det är uppförsbacke. Oedo är ingen stor ö, men själva ön är en enda kulle, så det är gott om backar och trappor.

Jag klarade mig bra, men min fru hade det lite jobbigt uppför.

Bara en liten bit uppåt och den här utsikten öppnar sig. Vänder man sig om ser man båten man just klev av, och bortom den sträcker sig Geoje-dos bergsrygg som en lång linje ovanför havet. Under det vita räcket skymtar vågbrytaren och en liten fyr. Vi var fortfarande vid entrén och vyn var redan på den här nivån.

Halvvägs upp dök plötsligt det här upp. En jättelik dinosaurieskulptur snidad i trä — och den var enorm. Flera gånger min längd, kändes det som. Alla stannade här. Jag stod också och fotade från olika vinklar ett bra tag. Det var mulet den dagen, men det fick det gröna att se ännu djupare och intensivare ut.

Palmträd som sträcker sig längs sluttningen i rad. Ärligt talat trodde jag att jag var i Sydostasien. Oedo ligger mitt ute i havet, vilket gör klimatet varmare än fastlandet. Därför trivs palmer och subtropiska växter så bra här, förklarades det. Jag hade aldrig sett sådant i Korea utanför Jeju, och Oedo känns annorlunda än Jeju också. Vegetationen är packad så tätt på den här lilla ön att densiteten är på en helt annan nivå. Det kändes som att vandra i en djungel.

Längs stigen stod påskliljorna i full blom. På nära håll är de ännu vackrare — man sätter sig på huk om och om igen medan man går. Oedo Botania är känt som en plats där blommorna aldrig slutar blomma under hela året, och efter att ha sett det med egna ögon var det inte överdrivet. Jag åkte på våren och påskliljorna var i sin bästa period. På sommaren blommar hortensior, på hösten lantana och bush sage, och på vintern kamelior.

Den här stigen var helt fantastisk. Min personliga favoritsträcka på hela Oedo Botania. Grönt överallt på båda sidor, och att gå där emellan kändes som en scen ur en film. Till höger stod gula blommor i rad, och tittade man uppåt täckte palmerna himlen.

Men ett problem: för varje steg ville man ta en bild, så man kom inte framåt. Och det var inte bara jag — alla framför mig var likadana. Stanna, fota, gå, stanna igen. Jag åkte en vardag utanför högsäsongen så det gick ändå, men på helger och röda dagar strömmar folk in från alla 5 hamnar — det måste vara kaos. Åk en vardag om ni kan. Helt seriöst.

Så fort jag såg det här trädet tänkte jag "Här måste vi ta en bild." Ett jätteträd som är kluvet rakt på mitten, och i öppningen ryms exakt en person. Ställer man sig där ser det ut som att trädet omfamnar en. Folk stod i kö för att fota. Missa inte det här.

Från andra sidan av det stora trädet ser det ut så här. Runda blomknoppar sträcker sig uppåt i rader, och på båda sidor står röda höstlövsträd och palmträd bredvid varandra. Höstlöv och palmer i samma bild? Lite konstigt, eller hur? Men på Oedo är det helt naturligt. Att tempererade och subtropiska växter samexisterar i samma utrymme är just det som gör den här ön så unik.

Det här är kaktusträdgården. Stämningen förändras helt plötsligt. Just nyss var det grön djungel, och nu är det sand och kaktusar i rader — som om man landat i Mexiko. Att stämningen skiftar så här hela tiden på en och samma ö gör att det aldrig blir tråkigt.

Följer man den stenbelagda stigen uppåt har man runda klippta gröna buskar, röda höstlöv och vita skulpturer på båda sidor. Just den här dagen hade molnen format sig så vackert att det hela verkligen såg ut som en tavla.

Venusrädgården, utsiktsplatsen på toppen, och nerför igen

Äntligen. Venusrädgården (Venus Garden). Oedo Botanias stora höjdpunkt.

Vita pelare uppställda i en halvcirkel, med skulpturer emellan. Till vänster finns en fontän. Det sägs vara inspirerat av baksidan av Buckingham Palace. Det renoverades 2020, och skicket var verkligen imponerande.

Första intrycket var en blandning av grekiskt tempel och någon italiensk palatsträdgård. Men vänder man sig om ser man Sydkoreanska havet. Europeiskt utseende men koreanskt hav bakom. Den kombinationen är märkligt vacker.

Venusrädgården sedd uppifrån. Mönster gjorda av gula blommor pryder rabatterna, och längs det vita räcket sträcker sig promenadstigar. Det jag tänkte här var: det här har verkligen en privatperson skapat? Det var tydligen en skolgård som hörde till en liten skola, som sedan förvandlades till det här. 50 års arbete — och det kändes som att allt det låg koncentrerat i den här vyn.

Venusrädgården sedd från andra sidan. Samma plats men den ser helt annorlunda ut beroende på vinkel. Ett tips här: gå längs båda sidorna av Venusrädgården. Många går bara en sida och fortsätter, men vyn från andra sidan är helt annorlunda — det vore synd att missa.

Tittar man noga döljer sig sådana här detaljer. Innanför de gula blomkanterna finns grusmönster — och varje mönster är unikt. Sänk blicken lite och gå långsamt. Rusar man förbi missar man allt sådant här. Trädgårdsmästare gick runt och skötte om det löpande.

Passerar man Venusrädgården och fortsätter uppåt kommer man till det här. Tre vita skulpturer som håller händer och snurrar runt, och bakom dem gula blommor, lila blommor och grön gräsmatta i terrassform uppåt. Ungefär här började himlen att klarna. Oedo under molnig himmel och Oedo under klar himmel var som två helt olika platser.

Det stod en vit smidesport och jag blev nyfiken och gick in. En liten örtträdgård, men nästan ingen gick in. Alla följde huvudstigen. Men härinne var det tyst, och solljuset som silade in genom det gröna var verkligen vackert. Har man tid — utforska sidovägarna.

Det här fotot är mitt absoluta favoritfoto från Oedo. Under ett rött höstlövsträd breder gula blommor ut sig, och bakom dem reser sig spiralklippta gröna buskar i lager uppåt. Rött, gult, grönt, lila — allt i samma bild. Oredigerat. Och med egna ögon var det tio gånger mer intensivt än på kameran.

Jag har ingen aning om vad blommorna heter — gula, lila, orangea — de blommade huller om buller och var vackra ändå. Att det finns folk som sköter det här varje dag, i den här skalan. Det är genuint imponerande.

Går man vidare uppåt kan man se hela ön under sig. Där nere syns Venusrädgårdens vita pelare, bortom det havet, och sedan Geoje-dos bergsrygg. Framför blommade rosa azaleor som en naturlig ram runt utsikten.

Här stod jag stilla en bra stund. Jag hade gått upp för att ta bilder, men jag lade ner kameran och bara tittade. Min fru stod bredvid, tyst hon också. Sådana ögonblick är de som verkligen stannar kvar från en resa.

Utsiktsplatsen på toppen — allra högsta punkten på Oedo Botania. Det finns ett teleskop, och man kan luta sig mot räcket och titta ut över havet. Det var varmt efter vandringen uppåt, men vinden blåste ordentligt och det var skönt. Långt borta låg öar utströdda som prickar på havet. På riktigt klara dagar kan man tydligen se ända till japanska Tsushima. Den här dagen nådde vi inte dit, men det var mer än tillräckligt.

Nära utsiktsplatsen blommade azaleorna för fullt. Ljusrosa med mörkrosa prickar — på nära håll otroligt detaljerade. Jag brukar aldrig fota blommor, men här tog jag minst tio bilder.

Tittar man åt andra hållet från utsiktsplatsen ser man Oedos östsida. Här finns ingen trädgård — bara rå natur. Vågor slår mot klipporna, och vid klippkanten sticker små klippöar ut. Samma ö, men ena sidan är en europeisk trädgård och andra sidan vild naturklippa. Den kontrasten gör Oedo ännu mer speciellt.

Nu var det dags att gå ner. Ovanifrån får man hela bilden. Till vänster Venusrädgårdens vita pelare, i mitten runda klippta buskar, till höger terrassträdgården, och bakom allt havet och Geoje-dos berg. Att allt det här ryms på en liten ö — det är fortfarande svårt att fatta. Uppför var det tungt, men i samma sekund man fick den här vyn var allt bra igen.

På vägen ner syntes en byggnad med orange tegeltak. Skymtar fram mellan gröna klätterväxter — ser det inte ut som en medelhavsby? Vyn på vägen ner var annorlunda än på vägen upp. Uppför fokuserar man på trädgården; nerför får man hela havet och ön i blickfånget.

Nere vid bryggan var det full aktivitet bland båtarna. En höll på att släppa av passagerare, en annan väntade ute på vattnet. De kom alla från olika hamnar. Här blir namnbrickan viktig igen — bland alla de där båtarna måste man hitta just den man kom med.

"Adjö. Good bye!" Skylten som sa "Välkommen" vid ankomst hade bytts ut till det här vid avgång. Att se den skylten gav en oväntad känsla av saknad.

Jag hade inte trott att 2 timmar kunde gå så snabbt. Ärligt talat tänkte jag att en liten ö borde vara sedd på nolltid. Men när man väl gått runt insåg man att tiden inte räckte till. Det fanns sidovägar jag inte hann utforska, och jag hade velat sitta på caféet och titta på havet. Förresten — det finns två caféer inne på Oedo Botania. Ett ligger ungefär halvvägs, Venus Garden Café, och ett ligger nära toppen och heter "Oh! Vad vackert" (오! 아름다운). Deras signaturprodukter är patbingsu (koreansk rasglass med röda bönor) och kallbryggd kaffe. Utsikten ska vara fantastisk, men jag hade inte tid att stanna. Nästa gång sätter jag mig där, lovar.

En plats man vill komma tillbaka till

På båten tillbaka frågade jag min fru: "Vill du åka hit igen?" Svaret kom direkt. "Vi åker tillbaka på våren. När det blommar ännu mer." Jag tänkte precis likadant. Att 2 timmar kändes för lite — det säger ju allt om hur bra det var.

Har man tagit sig hela vägen till Geoje-do och skippar Oedo Botania — ärligt talat, det är synd. Att man behöver ta båt dit kan verka omständligt, men just det där besväret gör ön ännu mer speciell. Just för att det inte är enkelt att ta sig dit blir känslan vid ankomsten så mycket starkare.

Nästa gång vill jag sitta på caféet med en kopp kaffe och titta på havet, utforska fler sidovägar, och gå i en lugnare takt.

Vanliga frågor (FAQ)

Det här inlägget publicerades ursprungligen på https://hi-jsb.blog.