Gömt kafé i Thailand med drömlik mousse-tårta – ärlig recension

Ban Phe nära Koh Samet – ett gömt kafé vid sidan av vägen

Jag vill berätta om ett litet gömt kafé i Ban Phe, Rayong – en kuststad ungefär tre timmar sydost om Bangkok som de flesta bara passerar på väg till ön Koh Samet. När jag bodde i Thailand åkte jag och min fru till Nuanthip-bryggan för att ta båten till Koh Samet, men vi hade gott om tid att döda innan avgång. Vi ville hitta något ställe att sitta och dricka något och vandrade in på Elephante Cafe, en liten tvåvåningsbyggnad längs strandvägen i Ban Phe. Det här är ett lokalt kvarterskafé som knappt någon Koh Samet-turist hittar till. Och det jag fortfarande tänker på nu när jag är tillbaka i Korea – det är inte kaffet. Det är tårtan.

Ska jag vara ärlig har jag besökt extremt många kaféer under mina år i Thailand. Allt från hippa ställen i Bangkoks Thonglor-kvarter till strandkaféer i Pattaya och kaféer inne på Koh Samet. Men Rayong är inte ett turistmål, och det märks på stämningen. Inga utländska folkmassor, inga Instagram-posörer. Istället sitter man bland lokalbefolkningen som slängt på sig flipflops en lördageftermiddag och plötsligt känns det som att man inte är turist alls – utan bara bor här.

Beställa kaffe i Thailand – detta måste du veta före första ordern

Innan vi går in i kaféet vill jag dela en viktig sak. Thailändska kaféer har ett menysystem som skiljer sig från resten av världen, och om du inte vet om det blir du förvirrad redan vid första beställningen. Socker och kondenserad mjölk är standardtillsatser i de flesta drycker – inte undantag.

Det gör en enorm skillnad att veta det här innan man beställer. Första gången jag var i Thailand beställde jag en americano och fick något som smakade som sockerdricka – jag trodde jag hade beställt fel.

Americano med yuzu – ärligt talat en svår kombination

Det jag beställde på Elephante Cafe var en americano med yuzu – en japansk citrusfrukt. Den stod som rekommendation på menyn och jag tänkte "varför inte". I botten av glaset låg en gul yuzusirap, och ovanpå det americanon. Drycken toppades med en citronskiva och – persilja. Det verkade faktiskt vara kaféets grej att lägga persilja på allt. Men smaken var ärligt talat ganska svår att gilla. Kaffets bitterhet och yuzuns syrliga ton kommer samtidigt och man vet inte riktigt vad man ska fokusera på. Det här är definitivt en dryck som delar folk. En americano kostade 60 baht, ungefär $1,70.

Min frus val – lychee-soda

Min fru stod framför disken och funderade länge innan hon bestämde sig för en lychee-soda. Kolsyrat vatten med lyche-sirap, toppad med hela bitar av lychee-fruktkött – och givetvis persilja. I den thailändska värmen passade den perfekt: lätt, sval och uppfriskande. Lychee-doften var subtil men inte överväldigande. 75 baht, ungefär $2,10.

Den bästa tårtan jag ätit – på ett litet lokalt kafé i Thailand

Men nu börjar den riktiga berättelsen. Det var en lila tårta som min fru valde ur glasdisken som blev kvällens stora överraskning. Det här var inte planerat – det var ett av de där ögonblicken som man inte glömmer.

I glasdisken låg mousse-tårtor, crêpe-tårtor och en ljusgrön matcha-tårta uppradade. För ett lokalt kafé i Thailand var dessertutbudet riktigt imponerande. På överhyllan syntes även några sorters bröd. Min fru pekade rakt på den lila tårtan längst till höger.

När den kom till bordet var tårtan faktiskt riktigt liten. Ställd bredvid drycksglaset var den knappt en handflata stor – men det här fotot är taget med teleobjektiv, vilket gör att allt ser mycket större ut än det är. I verkligheten var det tre-fyra tuggor och sedan var den slut. Den kostade runt 100 baht (ungefär $2,80), och bara baserat på storleken var det ärligt talat inget kap.

Men när vi tog första tuggan la vi båda ner skeden. Ovanpå blåbärsmoussen låg en tjock sås, och den var inte söt – utan rik och djup med en smak som fyllde hela munnen. Av alla tårtor jag ätit i Thailand var det här på riktigt den bästa. Tänk dig en kombination av svensk blåbärsmousse-tårta och thailändsk fingertoppskänsla för balanserade smaker – och du har ungefär rätt bild.

Teleobjektivet överdrev storleken – men inte smaken

Med teleobjektivet ser tårtan jättestor ut på bild, men i verkligheten var den ungefär tre fingrar bred. I botten låg ett lager chokladkakssmul och ovanpå det en ljuslila mousse med blåbärssås som rann tjockt nedåt. Moussen smälte i precis rätt hastighet på tungan, och blåbärssåsen dominerade aldrig moussens smak – det var det som var nyckeln. Den där balansen mellan mousse och sås är svårare att uppnå än man tror, och förvånansvärt få kaféer lyckas med den.

Tallriken var dekorerad med havreflingor och florsocker utströdda runt tårtan. Det här hade jag inte förväntat mig på ett lokalt kvarterskafé i Thailand. Det kändes mer som en dessert på en finrestaurang. Många kända kaféer i centrala Bangkok bryr sig inte ens om uppläggningen på den här nivån, men här i Ban Phe – i ett litet kafé vid sidan av vägen – fick jag det. Det var lite svårt att fatta.

Sirapen avslöjar kaféets skicklighet

Jag zoomade in på blåbärssirapen. Den hade en glänsande yta och rann sakta och tjockt – det är den som gör hela tårtan. Om den är dåligt gjord blir den bara sockervatten som dödar resten av smaken. Men här var den snarare frisk än söt. Moussen i sig var milt söt, och sirapen la till en syrlig punkt ovanpå. Det är ett enkelt koncept men otroligt svårt att balansera rätt.

Så ser tårtan ut i genomskärning

Jag skar av en bit. Det var inte bara mousse hela vägen. I botten låg ett lager chokladkaka och ovanpå det ett tunt lager blåbärsmousse. Att hålla mousse-lagret så tunt och jämnt är inget man gör av en slump – för tjockt och det känns tuggigt, för tunt och man märker det knappt. Här var tjockleken precis lagom så att kakans tyngd och moussens mjukhet möttes i samma tugga.

Tittar man närmare på genomskärningen ser man hela blåbär inbäddade i moussen. Det var alltså inte bara sås ovanpå – frukten fanns ordentligt invävd även inuti.

En bild till på sirapen på riktigt nära håll. Den rann tjockt men bredde sakta ut sig över moussen utan att rinna av – inte tunn som vatten, utan mer som den stannar och samlas. Hela blåbär krossades mellan tänderna inne i såsen, och det märktes tydligt att det inte var något fabrikstillverkat utan hemgjort och inkokt på plats.

Kaféets insida – bara fotograferat med teleobjektiv

Nu ska jag berätta lite om själva kaféet. Alla bilderna är tagna inifrån. Jag hade bara med mig ett teleobjektiv, så jag kunde inte fånga utsidan.

Kaféet är inte jättestort, men thailändska antika möbler och småprylar är utplacerade lite överallt på ett snyggt sätt. Det bästa var att ingenting kändes påtvingat – det såg ut som om sakerna alltid hade stått där. Thailändska kaféer har ofta den känslan. De slänger inte pengar på dyra möbler, utan skapar stämning med det som redan finns till hands.

Vintageprylar som i ett litet museum

På väggen hänger ett stort träskulpterat elefantansikte, och ekträhyllorna är fulla med miniatyrmotorcyklar, nötknäppare och andra småsaker. I ena hörnet stod en ljusblå vintage-Vespa uppställd, och precis bakom den en gyllene Monkey Bike. Antingen samlar ägaren på saker eller så är hela kaféet ett litet privat museum. I en glasvitrin längs ena väggen stod en Fender Telecaster med en liten skylt: "Fender Telecaster Japan 1987-1990". Jag har aldrig sett ett kafé med en utställd gitarr förut. Det finns inget gemensamt tema – men konstigt nog känns det inte rörigt. Det var mer som att sitta i vardagsrummet hos någon som ställt ut allt hen tycker om.

Ett praktiskt tips: det finns bara parkering för ungefär fem bilar framför lokalen. På helgeftermiddagar kan det vara svårt att hitta plats, så det är bättre att komma tidigt.

Tvåvåningsbyggnad med mysig bågformad trappa

Kaféet har två våningar. Under trappan har man byggt en tegelbåge som skapar en liten mysig vrå med sittplats, och uppe på övervåningen finns ytterligare bord.

Gott om sittplatser – fönsterbordet på andra våningen populärast

På andra våningen står ett stort bord i naturträ som fungerar även för större sällskap, och genom de stora fönstren ser man rakt ut bland gröna trädkronor – den platsen var mest populär. På första våningen finns låga stolar i naturträ med bruna läderkuddar och en ryggvinkel som inbjöd till att sjunka ner och stanna länge. Stolarna hade detaljer av thailändska traditionella mönster, typiskt för det här stället. Längs soffsidan av väggen hänger egyptiska papyrusmålningar och miniatyrvitrine tätt intill varandra, och under ljusblåa taklampor kändes det nästan som ett litet galleri. Inredningen har fortfarande inget sammanhängande tema – men vid det här laget fattar man att den kontrollerade röran är kaféets hela personlighet.

Tio thailändska fraser att använda direkt på kaféet

Till sist har jag sammanställt tio användbara thailändska fraser för att beställa på kafé. Jag har lagt till tonmarkering så att uttalet blir så nära verkligheten som möjligt.

Praktisk info om Elephante Cafe

Sammanfattningsvis är Elephante Cafe ett perfekt stopp om du har tid att döda på vägen till Koh Samet. Från Nuanthip-bryggan tar det 2–3 minuter med bil eller 10 minuter till fots. En americano kostar 60 baht ($1,70), lychee-soda 75 baht ($2,10) och blåbärsmousse-tårtan låg på runt 100 baht ($2,80) om jag minns rätt. Per person klarar man sig på runt 200 baht (ungefär $5,60) för både dryck och dessert. Jämför man med kaféer i Bangkoks populära Thonglor- eller Ari-kvarter – där samma beställning lätt landar på 300–400 baht per person – så är det här inte ens hälften av priset. Och dessertkvaliteten var ärligt talat bättre här. Det känns lite orättvist för det här kaféet.

Det finns recensioner som nämner att kafébönorna kan ta slut på eftermiddagen, så om kaffe är viktigt bör du komma på förmiddagen eller tidig eftermiddag. Öppettiderna är vardagar 09:00–18:00, helger 07:00–18:00, och wifi är gratis. Om du reser genom Rayong eller ska ta båten till Koh Samet och har lite tid över – gå in hit. Men om jag ska vara helt ärlig så är det viktigaste inte att kunna beställa kaffe på thailändska. Det viktigaste är att kolla om den där blåbärsmousse-tårtan fortfarande finns på menyn.

Det här inlägget publicerades ursprungligen på https://hi-jsb.blog.