Billig pasta i Korea: Mitaly med pizza

Plötsligt pastasug under Sinan-resan, och så hittade vi Mitaly

Vi hade kört ner från Daejeon för en helgresa runt Sinan i södra Jeolla. Efter att ha varit ute och rört oss i Sinan nästan hela dagen kom vi över mot Mokpo den 4 maj 2026, dagen före Barnens dag i Korea. Jag och min fru satt länge i bilen och funderade på vad vi skulle äta till lunch. Eftersom vi hade ätit skaldjur redan från morgonen blev jag plötsligt riktigt sugen på pasta. I Korea får man ofta räkna med ungefär 15 000 till 20 000 won per person, cirka 11 till 15 dollar, om man äter västerländsk mat som pasta eller pizza ute. Men på Mitaly finns det pastarätter för under 7 000 won, alltså runt 5 dollar. Mitaly är en koreansk pastafranchise med restauranger runt om i landet, och de har ett ganska brett italienskt stuk på menyn, från spaghetti och risotto till pizza. Att kunna äta nylagad pasta och pizza till det priset känns nästan lite orimligt. Jag sökte om det fanns någon nära Mokpo, fick upp Yeongam Samho-filialen, knappade in adressen i bilens navigator och körde direkt dit.

Framme vid Mitaly Yeongam Samho, första intrycket var ärligt talat lite osäkert

När vi kom fram blev jag faktiskt lite tveksam. Skylten sa Mitaly, så långt var allt rätt, men det var så tyst framför lokalen och det enda som stod vid dörren var en ensam meny. Jag blev osäker på om de ens hade öppet. Min fru ville knappt kliva ur bilen och frågade: “Är det här verkligen öppet?” Så jag gick ut först och fram till dörren för att kolla.

En insida som inte alls matchade utsidan

Men när jag öppnade dörren och gick in var känslan helt annorlunda än från utsidan. Lokalen gick långt in i byggnaden, så den var större än jag hade väntat mig. Ljusblå väggar, bord med marmorkänsla och stolar med guldfärgade ben stod prydligt uppställda, så det kändes nästan som att komma in på ett kafé. Väggbelysningen var varm och hela stället kändes ljust och rent. För att vara en pastarestaurang var miljön faktiskt oväntat trevlig. Jag vet att många koreanska restauranger verkligen satsar på inredning, men jag hade inte trott att ett ställe med pasta för under 7 000 won skulle se ut så här. På ena sidan satt en familj och åt med sitt barn, och vid ingången stod en kiosk, alltså en obemannad beställningsmaskin där man väljer maten på en pekskärm. Så fort min fru kom in sa hon att hon hade oroat sig helt i onödan när hon såg utsidan. Ärligt talat tänkte jag exakt samma sak.

Koreansk restaurangkultur: beställa via kiosk vid bordet

Vi beställde direkt via kiosken som stod på bordet. Det finns en på varje bord, så man sätter sig, trycker på skärmen, väljer mat, stoppar in kortet och så är både beställning och betalning klara samtidigt. Min fru bläddrade länge mellan menyerna, för det fanns verkligen mycket att välja på. Det är nästan en del av nöjet.

När jag råkade trycka vongole två gånger

När jag beställde i kiosken lyckades jag trycka på vongolepastan två gånger. Jag märkte det först efter betalningen, men en anställd kom fram först och frågade om det verkligen skulle vara två vongole. Hon bytte direkt ut den ena mot skaldjurs-jjamppongpasta, och jag behövde bara betala mellanskillnaden på 1 000 won, ungefär 0,70 dollar. När man gör ett sånt misstag och personalen löser det direkt utan minsta irriterade min, då blir man faktiskt lite rörd.

Tre pastarätter och en hel pizza, maten börjar komma in

Ungefär 10 minuter efter beställningen kom skaldjurs-jjamppongpastan och vongolepastan först. Till vänster stod jjamppongpastan med röd buljong, musslor och räkor i rejäl mängd. Till höger såg vongolen mer ren och enkel ut, med småmusslor ovanpå pastan. Tallrikarna var större än jag hade väntat mig, så båda portionerna såg ganska generösa ut.

I Korea: en hel pizza och tre pastarätter under 50 000 won

När gambaspastan och pepperonipizzan också kom in blev bordet helt fullt. Gambaspastan hade baguettebröd ovanpå, och pepperonipizzan var så pass stor att den kändes mycket för två personer. Att allt det här tillsammans kostade 44 200 won, cirka 32 dollar känns fortfarande lite svårt att fatta. Alltså, i Korea beställde vi en hel pizza och tre pastarätter och hamnade ändå under 50 000 won. Min fru tittade på bordet och sa ungefär: “Var skulle man kunna äta allt det här för det här priset, om inte i Korea?” Och jag hade ärligt talat inget bra svar.

Vongolepasta för 9 800 won, så här mycket musslor?

Vongolepastan kostade 9 800 won, cirka 7 dollar. Vongole är ju en oljebaserad pasta med småmusslor. Jag hade verkligen inte väntat mig så här mycket musslor för det priset. I de öppnade skalen var musselköttet fylligt, och man såg hur olivoljan låg blank runt spaghetti-stråna. I mitten låg en torkad chili och en kkwari-gochu, en liten koreansk grön chili. Den torkade chilin var inte bara dekoration, den var faktiskt stark. Min fru bet i den utan att veta det och började direkt dricka vatten, medan jag satt och skrattade för mig själv. Pastan var lite mjukare än jag brukar gilla, men med tanke på priset och mängden musslor kunde jag släppa det. Eftersom basen var olja blev det inte tungt, och tillsammans med musselsmaken slutade det rent och lätt.

Signaturpastan med gambas, rätten min fru hyllade mest

Signaturpastan med gambas kostade 11 800 won, cirka 9 dollar. Gambas är räkor frästa i vitlöksolja, och här läggs de helt enkelt ovanpå pastan. Det låg ungefär fyra eller fem räkor på tallriken, och man såg krispiga vitlökschips insprängda mellan pastastråna. På ena sidan låg två skivor baguettebröd, och att doppa dem i oljan som blev kvar i botten var nästan en egen liten bonusrätt. Min fru blev helt lyrisk och sa att det här var det godaste hon åt den dagen. Enligt henne var räkorna inte sega utan spänstiga, och vitlöksoljan hade verkligen gått in i pastan, så varje gaffel lyfte upp en tydlig doft av vitlök. Jag snodde en tugga också, och ja, jag kunde bara hålla med.

Skaldjurs-jjamppongpasta, koreansk hetta möter italiensk stil

När den här kom ut trodde jag först att det var tomatpasta. Men efter en tugga fattade jag direkt att smaken var något helt annat. Skaldjurs-jjamppongpastan kostade 10 800 won, cirka 8 dollar. Jjamppong är en koreansk, stark nudelsoppa med skaldjur som ofta serveras på koreansk-kinesiska restauranger. Här kändes den där kryddiga umamismaken som om den hade smält in i tomatsåsen, så den skilde sig tydligt från en vanlig tomatpasta. Det låg fem eller sex musslor med skal i rätten, plus en halv krabba ovanpå, så av de fyra rätterna på bordet var det här helt klart den mest imponerande visuellt. Det fanns ganska mycket buljong, så även efter att jag hade ätit upp pastan satt jag och skedade i mig bara såsen. Jag gillade hettan, men min fru föredrog gambaspastan. Hon tog ett par tuggor och sköt sedan över tallriken till mig. Tack vare det var det jag som åt tills magen nästan sprack.

Mitalys pepperonipizza, dagens mest lyckade hela pizza

Pepperonipizzan kostade 11 800 won, cirka 9 dollar. Jag gillar faktiskt den här typen av enkel pizza mycket mer än de koreanska pizzor som ofta har tjock botten och är fulla med alla möjliga toppings. En margherita eller pepperoni med tunn botten, ost och pepperoni räcker mer än väl för mig.

Så när pizzan kom in tänkte jag direkt att den var precis min stil. När jag smakade var den dessutom bättre än väntat. Botten var tunn och krispig, men ostlagret var tjockare än det såg ut. När man lyfte en bit drog osten ut sig ordentligt. Pepperoniskivorna var också stora. Bland franchiseställen i den här prisklassen finns det ganska många där pastan är okej men pizzan känns svag, men här fick jag nästan motsatt känsla: pizzan verkade vara det de lyckades bäst med. Ärligt talat var det här den rätt jag blev mest nöjd med av allt vi beställde den dagen. När jag sa till min fru att jag bara ville ta en bit till, gav hon mig en blick och sa: “Du åt ju nästan hela jjamppongpastan själv nyss.”

Slutomdöme om Mitaly, ärlig känsla av en prisvärd pastafranchise

Om man jämför med en dyr italiensk restaurang eller ett känt ställe i Italien går det förstås inte att säga att allt är perfekt. Pastan var lite för mjuk på sina håll, och ibland önskade jag att såsen hade haft lite mer djup. Men det känns inte riktigt som något man kan kräva av pasta som kostar under 10 000 won, alltså runt 7 dollar. Att de inte har egen parkering är lite synd, men eftersom det går att ställa bilen längs vägen i närheten blev det inget stort problem.

I Korea finns ett uttryck, “ssan ge bijitteok”, som betyder ungefär att billigt ofta också är dåligt. Men på Mitaly passade det inte riktigt in. När man pratar om billig pasta i Korea under 10 000 won finns det absolut ställen där maten känns precis så billig som priset antyder. Här kändes det snarare som att jag fick mer än jag betalade för. Tre pastarätter och en hel pizza, två personer som åt sig proppmätta, och notan landade på 44 200 won, cirka 32 dollar. Med tanke på vad det kostar att äta ute i Korea nu för tiden tycker jag att det här var mer än tillräckligt bra.

Slutet på Sinan-resan blev inte havet, utan pizza

När vi gick ut från restaurangen och körde mot centrala Mokpo sa min fru att vi borde gå till Mitaly i Daejeon nästa gång också. Eftersom det är en koreansk franchise med restauranger på många håll i landet är det just det som är fördelen med sådana här kedjor. Om man är ute och reser och plötsligt blir sugen på pasta är det bara att söka upp närmaste filial och gå in. På morgonen, dagen före Barnens dag, hade jag inte trott att slutet på vår Sinan-resa skulle bli pasta. Men när jag tänker tillbaka var det faktiskt inte havet jag mindes mest från den dagen. Det var den här pizzan.

Saker du kanske undrar över